de små blommornas och kärlekens tid. Vi veta, vi nordbor, hvad ett uppvaknande från en sex, sju månaders vinterdvala är, och vi älska och besjunga derför våren af hjertans grund. I mitt hjerta skulle också liten blomma växa upp den våren, ”det var så bestämdt”, säger finnen, och den blomman, en minnesblomma, hon lefver än och skall icke vissna förrän äfven mitt lifsblomster blommat ut.
Sedan jag hyrt en häst och ”schäs” till Emkarby gästgifvargård, men under färden mer än en gång tittat in i bondbyarna för att språka med de gladlynta åländingarne, kom jag omsider till nämnda rastställe. Min afsigt var att besöka Kastelholms ruiner och någon tid uppehålla mig der i trakten.
Det är ett underligt folk, dessa ålandsbor. Äkta svenskar till härkomst och lynne — på Åland talar nämligen ingen menniska finska utom en och annan herreman — äro de dock trots sin likhet i seder och bruk med våra roslagsbor, ganska olika dem i många afseenden. Jag var som hemma, då jag talade med dem. Naiva och pigga voro de, som äkta rospiggar, men mycket hos dem föreföll mig dock så fremmande. De älska icke finnarne, men väl Finland, de hata ”ryssen”, men icke Ryssland, ty ”der sälja vi vår strömming bäst”. De älska svenskarne, men gå illa åt Sverige, som ”lemnat dem åt ryssen”, och som — hinc illæ lacrimæ — lagt tull på deras exportartiklar på Stockholm. De äro snygga, till och med de fattigaste, de äro raska sjömän, men taga sällan hyra på andra än åländska fartyg. Af dessa finnas dock icke så få och några gå till och med på Medelhafvet. De äro pratsamma och särdeles artiga, måhända, såsom alla gränsbor, något sväfvande i sin moral vis à vis tullstadgarne. Qvinnorna äro snygga, litet lätta på foten kanske, det för det lifliga sjölynnet med sig, men de äro oförtrutet arbetssamma och uthålliga i det tunga, ofta farliga fiskeriyrket, i hvilket de deltaga i jemnbredd med männen. Vackra äro de i allmänhet icke, men friska och hurtiga jäntor, ypperliga mödrar
