betraktade henne flyktigt, ty jag beundrade ruinerna — henne beundrade jag icke då.
Då jag kom närmare såg jag att hon var skön, men jag var öfverväldigad af minnenas makt, och i en sådan sinnesförfattning steg till och med den teatraliska effekten af den ensamma qvinnans närvaro i ruinerna i bakgrunden. Hon var blott ett staffage i taflan för tillfället. Och dock skulle hon blifva något helt annat, än staffage, i taflan af mitt inre lif!
Då foglarne flögo upp, stannade jag, som sagdt, något, men jag måtte af naturen ha goda nerver, ty jag skrämdes icke af det obehagliga flaxandet och skränet, ljud, som äro lika väl kända, som afskydda af alla antiqvarier och besökare af gamla ruiner. Jag var en rask yngling, åtminstone ville jag vara det, och derföre klef jag efter en stund djerft fram bland högarne af grus och nedrasande stenar. Omedvetet ställde jag min väg fram till flickan, som sof, och sof tungt.
Hon var vacker som måhända den fagraste af Kastelholms forna borgfröknar varit och jag trodde ett ögonblick att jag hade en uppenbarelse från hädangångna tider framför mig eller måhända en fé. Men som hvarken féer eller fordomtima borgfröknar gå i åländsk bonddrägt, ty den fagra tärnan bar en sådan, och det till på köpet icke af allra finaste slag, så öfvertygades jag snart att hon var en menniska. Uppriktigt sagdt var jag rätt belåten med denna öfvertygelse, ty det undersköna slumrande föremålet stod ju mig såsom menniska andligen vida närmare. Kroppsligen stod jag henne nu så nära, att jag höll min hand på hennes axel. Hon var ganska blek. ”Är hon död?”, tänkte jag, men den tanken försvann lika hastigt, som den kommit, ty då jag vidrörde den unga slumrerskans skuldra, rörde hon sig litet och talade påtagligen under inflytelsen af en dröm: ”Nej, herre, nej, ej ens i smyg en kyss. Ack, hvarför skulle jag trycka er hand igen? Hvad skall Bengt säga derom?”
Detta var då ett alldeles menskligt språk och till
