på köpet lät det som hade den bleka sköna redan förskaffat sig hvad det naiva bondspråket kallar en fästman, som misstyckte att hon gaf andra menniskor en handtryckning.
I min poetiska själ, sit venia verbo, började redan ett till sina orsaker outredt, svartsjukt hat till den der Bengt göra sig gällande. Tänk om detta vore Kallista — men nej, huru skulle denna sköna, nästan ljufva varelse kunna vara den raska rodderskan, den käcka simmerskan, den dugtiga arbeterskan? Det var ju omöjligt enligt alla för mig hittills gällande begrepp om qyinlighetens väsende — ehuru jag medger, att det just var hennes såkallade tvetydiga härkomst, som öfvertygade mig om att — just denna underligt vackra flicka var Kallista.
Imellertid stod jag der försjunken i åskådningen af den undersköna flickan i den enkla drägten. Det ljusbruna håret hade lossnat ur sina långa flätor och böljade ner öfver den behagliga gestaltens former. Det var en medelstor gestalt med verkliga muskler, som tydde på kraft och obruten helsa, ehuru öfver det hela låg ett skimmer af vemod. Hon var nämligen, ehuru solbränd, dock mera blek än rödkindad. Ansigtets uttryck angaf stark viljekraft och jag började småningom förstå att den der flickan kunde känna sig stark att utföra hvad helst hon föresatte sig. Jag undrade på hurudana hennes ögon väl skulle vara? Voro de allvarliga, i harmoni med ansigtsuttrycket i öfrigt, eller voro de milda, svärmiska kanhända? Min önskan att se dem skulle snart gå i fullbordan, ty ehuru jag ej nändes väcka slumrerskan, hjelpte mig dock slumpen på ett å Kastelholm ganska vanligt sätt. En sten i muren, ofvanom den, mot hvilken flickan stödde sig, lossnade och började rulla. Väckt af bullret blickade jag upp — ett ögonblick till och stenen skulle träffat den vackra sofverskan. Att väcka henne var för sent — en rask handling blott kunde rädda henne — och inom ett ögonblick var den också utförd. Jag upplyftade den sköna i mina armar och ilade några steg
