”Er person känner jag lyckligtvis föga”, genmälte jag kallt, ”och, med ert sätt att föra ordet, undviker jag helst all bekantskap.”
”Herre, vet ni hvem jag är?”
”En lögnare åtminstone i ett fall”, sade jag och steg upp för att aflågsna mig.
”En lögnare”, röt den af toddyn något upprymde länsmannen och som sannolikt kände sig angripen på sin ömmaste punkt, ”hvad har jag då ljugit på er?”
”Hi har baktalat den unga flickan der och skrutit med att ni ’på tu man hand mer än en gång fått —’
”En örfil af mig, när han var närgången”, bifogade Kallistas klara stämma i dörren, der hon stått en stund.
Länsmannen rodnade och bleknade ömsom.
”Gå bort, mitt barn”, sade prosten strängt, ”och blanda dig ej i samtalet.”
”Men hvarför”, inföll Kallista sorgset, ”skall herr länsman alltid tala illa om mig, då han ändå sjelf bäst borde veta att —”
”Tig, snärta!” utfor länsmannen häftigt, ”och ni, min herre, huru känner ni redan, efter en dags vistelse här, denna flicka?”
Jag förstod ej Kallistas vinkar, utan svarade lugnt:
”Jag vet ej hvilken rättighet ni har att examinera mig?”
”Den lokala administrationens rätt”, svarade länsmannen hånande.
”Jaså”, inföll jag, ”då kan herrn gerna få veta att denna unga flicka ledsagat mig hit från Kastelholms ruiner.”
”Ni kom icke öfver Eckerö, kom då herrn öfver Degerby ?”
”Nej, jag kom öfver Hammarudda”. — Kallista bleknade synbarligen.
”Hammarudda? Aha!” utropade lagens tjenare triumferande, ”då får visst äfven säkerhetspolisen något att göra. Adjö, farbror, adjö go’ herrar, jag måste
