såsom yarande ett corpus delicti — och detta var allt bra litet smickrande. Stockholmssinnet vaknade åter hos mig och jag tyckte mig liksom förnärmad samt ansåg mig ha rättighet att hämnas en liden förödmjukelse. Så underlig är ibland den moderna verldsåskådningen hos fashionabla unga män.
”Hvad angå mig Falkens Erik och Bengt”, sade jag vresigt, ”de må sköta sig sjelfva, jag sköter mig.”
Kallista tycktes icke fatta fulla betydelsen af dessa egoistiska ord.
”Ser herrn, om herrn är borta, ha de intet vittne om kaffebalarne — det är hemligheten. — Nog kan jag gissa att herrn snart reder sig, men för de andra blir det icke så lätt och det är dock för herrns skull de nu kommit i bryderi, ty om herrn ej retat länsman skulle han aldrig ha tänkt på Falkens Erik.”
Jag skämdes som en gosse i skamvrån. Det tycktes mig ligga någonting särdeles högsinnadt deruti, att flickan alldeles icke tänkte på att det var hennes heder jag försvarat. Att taga sanningens och oskuldens parti var ju blott en naturlig pligt. — De andra vittnena, Bengt och den gamle sjömannen, Eriks morbror, voro jäfviga. Jag var således den ende som kunde vittna i saken, såväl hvad kaffebalarne vidkom som ock rörande min egen öfverfart.
”Jag kommer”, utropade jag derför plötsligt, ”kom, kom, Kallista och förlåt mig, — du gör det väl?”
”För hvad då, herre? Herrn gör oss ju en stor tjenst, lemnar den vänliga prostens glada hus, sina egna resplaner och Gud vet allt hvad.”
Hon tänkte då icko alls på att det tillika besparade mig sjelf en hel räcka af trakasserier med myndigheterna både på Åland och i Åbo, under hvars guvernör öarne lyda.
Det var en förtrollande naiveté, som rentaf sans façon tog min ridderlighet i anspråk. Jag var förtjust i mitt äfventyr.
Vi skyndade igenom skogen och kommo till en
