vi vid Bågskär, en klippa, belägen en fjerdingsväg utanför Hammarudda, der Bengt ganska riktigt väntade oss med en ”skötbåt”, min kappsäck och matförråd.
Han såg så egendomlig ut i dag, den gode Bengt, till hälften surmulen, till hälften förnöjd. Han hviskade några ord till Kallista, hvarpå hon tycktes svara smått förargad, men med leende uppsyn.
”Det var visst”, tänkte jag något egenkärt, ”en fråga om huru hon betett sig emot mig.” Denna tanke fick imellertid icke mycken tid på sig att mogna; den afbröts af den raske Bengt, som numera syntes alldeles förnöjd, med den nästan kategoriska anhållan att vi genast skulle ge oss af — ”ty tulljakterna från Mariehamn och Eckerö vore säkert för längese’n i rörelse.” Jag hade intet häremot att invända och vi gåfvo oss af.
”Skall Kallista följa med ända till Stockholm!” sporde jag förvånad, ”och skolen I sedan återvända på tu man hand?”
”Ja, det vore icke första gången vi segla på tu man hand”, menade Bengt.
”Men fader Erik, hvad säger han om sådana färder på tu man hand?
”Han då?” svarade Bengt skrattande. ”Åh, han vet nog huru vi hålla af hvaraudra — så inte sker det något farligt oss emellan.”
Sådan är naturens, den ”enfaldige” bondens åsigt om kärleken och dess frestelser. Jag började beundra det unga paret, ehuru jag måhända inom mig något smålog åt Bengts ”blinda förtröstan” till flickan. Den enkle åländingen anade säkerligen icke mycket af Kallistas känslor för den unge Sutters vackra bild. Der tittade då återigen hos mig den skeptiske storstadsbon fram, som, kallt läggande dissekerknifven vid sina egna känslor, bedömer allt efter deras mångpröfvade, men oftast också utnötta måttstock. Bengt sörjde minsann nog deröfver att Kallista skulle sörja öfver engelsmannen, då det deremot aldrig föll honom in att hon skulle älska en skugga, när hon i honom hade en
