ungdomlig, lifslefvande beundrare. Och denna naturliga åsigt af saken var såväl hans som flickans räddning; den var i grunden sann och derföre bar den vackra frukter: förtroende och kärlek. Alldeles annorlunda hade det möjligen varit om Kallista till exempel fästat sig vid min person, som var en till hands varande ung herre. Till dessa förståndiga tankar kom jag, tack vare min, såsom jag ännu tror, oförderfvade natur, ganska snart, och jag blef åter munter och glad och pratade vänligt med mina raska reskamrater. Jag förmådde Bengt att berätta huru skallfogdens och nämndemannens visit hos Falkens Erik aflupit och erfor att allt gått väl, att kaffebalarne redan långt dessförinnan befunnit sig i handlanden S:s i Mariehamn magasin, samt att Erik alldeles lugnt bedt vederbörande fånga den svenska fogeln, då skulle de få höra annan låt. Fiskalerna hade förlägna begifvit sig bort, men hotat att varsko tulljakten i ”staden” så den skulle fånga svensken om han ville tillbaka till Sverige. ”Men”, hade Falkens Erik, illmarigt leende, sagt: ”om han kom öfver utan pass, något som jag för resten ej vet, ty jag såg honom först här på gården min, der han begärde häst till Emkarby, så måtte han väl ha rymt, och då rymmer han väl allt framåt till öster, hvad jag kan fatta, och icke tillbaka till Sverige.” Skallfogden hade skakat sitt skalliga hufvud och mumlat något om ”länsmannens fjesk”. Det skrattades hjertligt åt historien, men då tilläde Bengt, ”att far efteråt svurit att sjelfva ryssen må ta’n om han någonsin mera lägger sig in i sådana affärer — han vore nu för gammal dertill”. Häråt gladde sig i synnerhet den snälla Kallista.
Under tiden hade vinden gått öfver från nordost till fullt nordlig och tillväxt i styrka. Det var fullkomlig storm. Bengt skötte roder och segel som en hel karl och Kallista, trött efter ansträngningarne, lade sig på allmän begäran lugnt ner i bottnen af båten för att njuta någon hvila. Hvad hon var vacker då hon sof! För min själ uppsteg ovilkorligen gårdagens
