minne af vårt första möte i Kastelholms ruiner. Bengts öga flög spejande öfver den upprörda vattenytan. Vår seglats oroades imellertid icke och vi kommo i sinom tid fram till Stockholm, dit jag af flera skäl öfvertalat det unga paret att följa mig.
Jag hade länge sökt lämplig modell till en under arbete varande tafla ”Ragnars och Aslögs första möte”, men jag hade hittills icke funnit någon Aslög-Kraka på mina konstnärsvandringar genom lifvet. Nu hade jag en förträfflig Kraka — om hon nämligen ville sitta för mig, denna enkla, men stolta flicka från Åland. Imellertid hade jag min plan uppgjord och bud hade sändts till Falkens Erik med andra åländingar derom att Bengt och Kallista skulle dröja i Stockholm några dagar längre än vanligt.
Det unga paret infann sig hos mig morgonen efter vår ankomst för att erhålla liqvid för öfverfarten, något som de väl sökt afböja, men hvarvid jag stod fast
Jag satt som bäst vid mitt morgonkaffe, försänkt i ”minnen från Åland”, korta men ljufva och egendomliga, då det ringde. Jag gissade genast hvem det var och skyndade sjelf att öppna dörren. Bengt och Kallista stego in, kaffe serverades ooh jag började mitt andragande med att fråga om de någonsin hört sagan om Kraka. Det hade de icke, och jag berättade den för dem, ingjutande så lifliga färgtoner jag kunde i sagans förlopp. Kallista var ögonskenligen förtjust i den modiga Aslög. Då vände jag mig alldeles à propos till henne — jag kände mig nu endast vara konstnär — och gjorde mitt förslag.
Jag sade henne också att det skulle blifva min allra bästa tafla och att hon genom att göra mig till viljes skulle göra mig lycklig. Hon studsade visst något vid tanken uppå att såsom Kraka uppträda ”hvarken klädd eller oklädd”, men jag lyckades häfva hennes skrupler, derigenom att jag icke skulle vara så nogräknad som Ragnar hvad det ”oklädda” vidkom. Det var också egentligen icke hennes skönhet,
