”Hon är skön!” utbrast den gamla ladyn, vinkade Kallista till sig och räckte henne hjertligt handen.
”Min stackars son”, fortfor lorden upprörd, ”har i sin dagbok besvurit oss att för det fall, att han skulle falla ett offer för kriget, vi skulle taga vård om hans lefvande Kallista”.
Då Kallista hörde sitt namn nämnas, spratt hon till och vände sig mot den talande.
”Ja, hon är skön och jag läser på dessa fina läppar Lowelonds beslutsamhet — ja, hon är frukten af min snillrike men olycklige brors första och enda kärlek, liksom hon var min ende sons första och enda kärlek. Jag vill älska henne som min dotter”.
”Vi skola tillsammans tala om Edmund”, sade ladyn och tryckte en kyss på den förlägna Kallistas panna.
Jag började nu efter lordens anhållan, att för Kallista beskrifva hvad som tilldragit sig omkring och med henne.
Hon tycktes icke synnerligen förvånad utan fastmera sorgsen, ty hon afbröt min sermon med ett vemodigt:
”Att det skulle vara något doldt i allt som rörde mig, kunde jag förmoda, ty mor kunde aldrig tala om far, utan att gråta”.
I detta ögonblick inträdde Bengt.
”Se så”, sade han glädtigt, ”nu är det väl slut med måleverket och vi kunna ge oss af — men kors” — och han bockade sig (allt något bondaktigt ändå) för de fremmande, dem han nu först bemärkte.
Jag kastade en forskande blick pä Kallista. Hade de meddelade nyheterna redan — ehuru icke ens fullt konstaterade — väckt högmod i hennes själ? Intet spår af en sådan själsriktning förmärktes i den vänlighet hvarmed hon helsade godmorgon åt Bengt, och frågade ”när de skulle ge sig af”.
Men jag förklarade det rätta förhållandet för Bengt samt att Kallista troligen icke mera skulle — återvända till Åland.
