”Jo hin ock! det skall hon min själ” utbrast Bengt, ”om än hon fått aldrig så förnäma slägtinger — säg, Kallista — följer du med hem?”
”Ja visst”, svarade flickan, alldeles naivt, ”huru kan du fråga så?
Der blef dock en vidlyftig förklaring utaf med mig till tolk.
Lorden och ladyn ville på ort och ställe inhemta närmare underrättelser, men intill dess ville de icke släppa Kallista; Bengt, måhända anande ett nederlag, blef allt fåordigare för hvarje minut — Kallista allena förklarade fullkomligt lugnt, att hon ville hem, ”detta var det naturligaste och rättaste — och prosten skulle sedan råda vidare”. Öfver sin gryende ”lycka”, som verlden kallar en sådan förändring, tycktes hon icke alls vara förtjust, hon hade måhända icke heller riktigt uppfattat det gamla herrskapets önskningar, hvilka icke heller uttalats alldeles oförbehållsamt. Då vände sig ladyn plötsligt till mig, och bad mig fråga den unga flickan:
”Vill du komma med till Wiborg och helsa på Edmunds graf?”
Ett förvånadt ”ah!” — det första tecken hon hittills visat till förvåning — och en djup, djup rodnad voro svaret: men det var afgörande. Det beslöts, att vi alla skulle följas åt till Åland per ångbåt, men Bengt förklarade ovilligt att han skulle genast ge sig i väg, och bort gick han — — Kallista märkte icke ens att han gått.
Det var så som lorden och ladyn önskat det.
Kallista var lord Lowelonds dotter. — Prosten i Jomala
hade fullständiga bevis i hand, — men vigd hade
Kallistas stackars mor icke varit.
Efter besöket i Wiborg, hvilket jag öfvervar, reste lorden åter till England, men ladyn och Kallista stannade qvar i Stockholm hela sommaren.
Bengt erhöll en hel skuta till skänks, och han försökte trösta sig. Efter besöket i Wiborg, talade
