”De der måtte ha godt om pengar och ondt om själslugn”, mumlade skjutskarlen för sig sjelf.
En stund förgick under tystnad. Hästarne flämtade förfärligt, en flägt af medlidande genomträngde sedelförhydningen kring skjutsbondens hjerta, kanske voro också de tre kamparne, bepröfvade lurendräjarhästar, vänner emellan, mera värde än trehundra rubel, nog af, han vände sin fysionomi in åt kuren och skrek genom den alltjemt tilltagande stormens tjut:
”Barin, herre, hör på! Vädret blir svårare, vägen omöjlig, hästarne trötta; de ha från Pargala sprungit ända hit, och det på bivägar för det ni ej hade pass, detta gör fem och en half mil i ett skede. Jag är nöjd med tvåhundra rubel i ett för allt, men låt oss vika in derborta; der synes ljus. Här bli vi insnöade — och gripas kanske”, tillade han med ängslig stämma — ”af kossackerna från Kivinebb. Jag känner värden derborta. Ni är visst liksom mången annan oskyldig smuglare, och han der förråder oss icke; låtom oss köra dit, jag ber.”
”Smuglare”, mumlade Nikifor för sig sjelf, ”nå ja, om man så vill. Välan”, fortfor han, ”så kör dit. Herre Gud, hvilken natt!”
”I natt”, lugnade bonden, ”förföljer oss ingen, och i morgon bittida skall jag föra herrskapet till Pampala gästgifveri. Derifrån går resan lätt till Wiborg, ty vägarne bli i god tid uppskottade.”
”Nadeschda, derborta får du säkert hvila ett grand”, sade Nikifor, och tillade sedan: ”Kör på kusk och Gud med oss alla.” Han korsade sig.
Bonden hoppade af, spände ur de båda sidohästarne och körde in på en skogsväg, osynlig för andra än honom sjelf.
Omsider anlände de resande till den gård, hvarifrån ljuset lyst.
Elden af den på härden sprakande brasan spridde ett osäkert och dallrande sken i rummet och ett rykande pertbloss, instucket i en väggspringa, lät sina rökmoln, liksom tankfullt uppstiga mot det svärtade
