till Pampala för femtio rubel, en god affär för mig; ja, ja, han lofvade efteråt litet mera, men det hör ej hit, ja, och så skulle vi färdas så att han icke behöfde visa något pass vid finska gränsen.”
”Ser du”, mumlade värden, ”deras händer och detta skrin lukta salt”.
”Du tror att de äro stadda på flykt?”
Nu börjades ett långt samtal de båda männen imellan, fördt med dämpad, men liflig röst.
Medan detta samtal fortgick drömde Nadeschda. Det var en orolig dröm. Hon tyckte sig redan med Nikifor ha uppnått den räddande svenska stranden, dit de sträfvade, och hon väntade just på att någon af de goda svenskarne skulle helsa dem välkomna med ”salt och bröd”, gästvänskapens symbol i Ryssland. Der framträdde också en vänlig man och bar ett bröd, beströdt med salt, i sin hand. Han nalkades dem, men då han uppmärksamt betraktade Nikifor vredgades hans uppsyn och han slungade saltet i ansigtet på honom och henne. ”Se der ert salt”, utbrast han hånande och vände dem ryggen. Hu, hvad det var rysligt, hon trodde sig bli qväfd af ängslan.
Dunsterna från de drickande karlarnes romkoppar hade spridt en vidrig lukt i rummet och lägrade sig tungt öfver den unga flickans bädd. Nadeschda kände sin andedrägt besvärad och vaknade. Hon slog upp sina ögon, såg sig rädd omkring och varsnade de två gestalterna vid den slocknade eldens sken. Då nådde ljudet af deras mumlande röster hennes öra och hon förnam tydligt orden ”Petersburg” och ”polis”, som äro hvarandra lika i ryskan och finskan — ty detta senare språk har lånat begge begreppen från det förra.
Var det instinkt, var det sinnesnärvaro: hon skrek icke till. Hon blickade ned på Nikifor, som sof tungt och godt, drog varsamt sin hand undan hans hufvud och lade dit i stället, mellan halmen och hans kind, sina parfymerade balhandskar, steg upp försigtigt och nalkades med ljudlösa steg männen vid spiseln.
