ögonblick i tankar, en sällsynt företeelse hos en lefnadsglad gardesofficer i kejsarstaden.
”Åh strunt!” tröstade han sig slutligen, ”i morgon talar ingen mera om hela historien.”
Men det taltes i S:t Petersburg vida mera om denna sak, än herr Ivan förmodade; det var likväl helst i slutna kretsar, man talade derom.
3.
Imellertid fortsatte våra två äfventyrare sin resa. Den sluge bonden ville i det längsta draga nytta af den frikostige Nikifor, och som det led emot våren och han icke mera trodde sig behöfva sin släda, föreslog han ”herrn” att köpa densamma. För att underlätta resans besvärligheter för Nadeschda, mottog denne anbudet, och så bar det af vidare åt nordvest. Men ehuru de färdades ganska fort, hade dock det hundratungade ryktet ilat före deras trespann eller anlände åtminstone samtidigt med de unga tu till den gamla goda staden Wiborg, der våra resande inträffade om qvällen och hvarest Nikifor hoppats kunna bereda Nadeschda åtminstone en lugn natt.
Då den unga damen såg gaslyktorna tindra emot sig klappade hon af glädje de frusna händerna och utropade högt: ”Se, se, menniskoboningar!”
Snart åkte de in till staden och skjutskarlen stannade, förut instruerad, vid ett af stadens mindre hotel. Hvar och en som åker med trespann blir väl emottagen af hotelvärdar. Så äfven våra resande. De erhöllo ett gemensamt rum — emedan de generade sig att begära två skilda. Thé begärdes och serverades flinkt. Sängarne bäddades och herrskapet var på tu man hand.
”Hvad det är roligt”, sade Nadeschda, och försökte oaktadt sin trötthet att gå några slag öfver golfvet
