NIkifors fasta beslut, att moget öfverväga sin plan till resans fortsättande, vann tröttheten öfverhand och han insomnade, han också.
Den vördnadsvärda domkyrkans i Åbo tornur slog
tolf innan Nikifor vaknade. Han hoppade raskt ur
sängen, korsade sig, som sig bör, och började göra sin
toilett, så godt han kunde. Han log åt sin skrynklade
frack, men han såg förnöjd ut, då han vårdslöst
bläddrade i en packe af hundrarubelsedlar. ”De der
skola hjelpa”, mumlade han för sig sjelf.
Nu klappade han sakta på Nadeschdas dörr.
”Duschinka, (min själ), sofver du än?”
”Duschinka, jag sofver icke mer”, klingade Nadeschdas svar.
”Då måste jag helsa god morgon”, sade Nikifor och steg in.
Det första, han såg, var en vred men präktig blick, det andra redan en försonlig slängkyss af Nadeschdas vackra hand; men sedan blef allt svart, svart som natten, ty Nadeschda slog sitt yppiga hår öfver sitt rodnande anlete. Nikifor gick tvekande fram till sängen.
”Får jag lyfta en flik af det mörka molnet för att se dina läppars morgonrodnad?”
Intet svar, blott ett knappt hörbart skratt.
Molnfliken lyftades och en förtjusande morgonkyss lyckliggjorde den genast derefter bortilande unge mannen.
”Nadeschda”, sade han när han väl kommit inom sin dörr, ”nu söker jag upp en jude, han skall skaffa oss ett pass, det må kosta hvad det vill, och i morgon bittida resa vi af till —”
”Till Sverige, till Sverige!” jublade Nadeschda och, imiterande Dumas’ Valentine i Monte Christo, stack hon fram ett finger genom den något mer än en hårsmån öppnade dörren, Nikifor kysste fingret och gick ut. Efter en sådan morgon måste ju dagen bli lyckosam.
