alla, arbetade sig fram i förgrunden. Denna gräsliga tanke var — en gemensam död. Passionen lågar vildt i det orientaliska blodet och eftertanken träder i bakgrunden när förtviflan fattar i handlingens roder. ”Ett enda vildt famntag”, yrade Nikifor, ”jag qväfver henne och för mig finner jag nog på råd — då är det slut: de skola ej få henne, han, han", och han skrek högt detta ord — ”han skall icke få henne!”
Förskräckt for Nadeschda upp. En blick sade henne allt — qvinnan förstår det älskade föremålets tankar utan att de behöfva kläda sig i ord — hon förstod att allt var förbi, hela den sköna drömmen om frihet och kärlek, men derpå tänkte hon icke nu. Nu fästades hela hennes själs uppmärksamhet på Nikifors vilda blick. Hon förstod instinktmessigt dess hemska språk och att en fara hotade, en ny förskräcklig fara, icke blott henne, utan äfven honom, den älskade. Men hon hade drömt så skönt, hela hennes kropps- och själsstämning var vek, och hon valde omedvetet det riktigaste medel att rädda den älskade undan ett brott, hvars brottslighet hon dock blott anade. Hon höjde sina blottade armar upp och sträckte dem emot Nikifor — en ström af tårar bröt ur hennes sköna ögon. Nikifor sjönk tillintetgjord till hennes bröst, som, blott skyddadt af sin känslas rena jungfrulighet, svallade emot hans. Då var det som hade en engel hviskat i hans hjerta: gråt du också! Blödigheten i hans karakter fick öfverhand och äfven han lättade sitt qvalda hjerta i en ström af tårar. På knä vid Nadeschdas säng, med hufvudet intryckt i hennes lockars rika svall, tillbragte den stackars ynglingen hela natten i ett qvalrikt tillstånd. Då dagen grydde reste han sig upp, oviss om hvad han skulle företaga sig. Han lutade sig ned mot Nadeschda och varsnade då förfärad att hon låg i feberyrsel. Nu återkom hans sinnesnärvaro och han visste hvad han, åtminstone till en början, hade att göra.
Han ringde på uppasserskan och sedan han flere gånger för henne upprepat ordet ”doktor” och visat
