på den ömsom bleka, ömsom feberglödande Nadeschda, förstod denna slutligen meningen och ilade ut efter en läkare.
Imellertid låg Nadeschda der med stirrande ögon, flämtande andedrägt och jagande pulsar. Den häftiga sinnesrörelsen hade varit för mycket för den så svårt pröfvade unga qvinnans medtagna krafter.
5.
Läkaren inträdde. Det var en ung man. Han såg något förbehållsam ut, men tycktes liksom angenämt öfverraskad då han mötte Nikifors öppna blick. Denne tilltalade honom på franska och ledde honom fram till sängen. Med verkligt deltagande betraktade den unge läkaren den sjukas sköna drag medan han med sin ena hand stödde hennes alabasterhvita arm och med den andra kände på hennes puls. Kalla omslag m. m. förordnades och läkaren lofvade sjelf gå till apotheket efter ett styrkemedel.
Då doktorn gick, kramade den något lugnade Nikifor en bundt sammanvikna sedlar i hans hand.
Om en stund återkom läkaren, droppade ur en medhafd flaska några droppar i en thesked och förde denna till Nadeschdas läppar.
Hon slog upp ögonen.
”Nikifor”, hviskade hon sakta, ”äro vi på hafvet, jag tycker det gungar så?”
Läkaren trädde åt sidan. De hviskade vid hvarandra. Nadeschda tycktes bli lugn och försökte somna, hvilket läkaren tillrådde.
Doktorn och Nikifor gingo in i nästgränsande rum.
”Min herre”, började doktorn efter en liten stund, ”er fru är icke farligt sjuk. Snart är hon alldeles rask igen — om hon får vara i ro. Se här imellertid edra pengar — jag emottager dem icke.”
”Jag förstår er icke min herre”, utbrast Nikifor förvånad, ”hvad betyder detta?”
