der ålandsskutorna ligga förtöjda, och öppnade följande samtal med en ung sjöman, som såg pigg och treflig ut.
”Hör på, min vän, reser ni snart öfver till Åland igen?”
”Vi segla af i qväll”, ljöd svaret på en ganska ren dialekt, och den unge mannen helsade höfligt.
”Kunde jag få följa med er ditöfver?”
”Det kan väl gå för sig, tror jag, men det beror på far, det.”
”Kan jag då få råka honom?” sporde jag.
”Inte svår att råka”, svarade åländingen muntert, ”han sitter der på krogen och tar sig en morgonrisp, fråga efter’n bara, han heter Falkens Erik och rår om skutan här.”
Jag begaf mig till krogen, gick igenom skänkrummet och påträffade i ”gästrummet” en medelålders man, sittande ensam vid ett bord. Han tycktes mig se ut som en skutskeppare.
”Goddag!” helsade jag frimodigt, ”är det Falkens Erik från Åland? Er son har visat mig hit.”
”Vasserratri! Falkens Erik från Hammarudda”, ljöd svaret, ”men”, tillade han, ”våran strömming är slut och klent fick vi betaldt ändå.”
”Det var illa det”, svarade jag, ”men jag har ett annat slags affär med skepparn.”
”Och det vore?” sporde han nyfiket.
”Vill ni föra mig öfver till Åland?”
”Hvarför det då?” Herrn reser ju bättre med ångbåt!”
”Ja, men jag tycker mera om att segla.”
”Gerna för mig då — jag seglar af i qväll.”
”Jag följer med!” utropade jag. ”Hvad begär ni för öfverfarten?”
”Kommer an på hvad slags folk herrn är”, var det avmätta svaret. ”Tio rubel blott, om herrn har pass och egen matsäck — för si resan kan bli långvarig; vi ha sydostlig vind, bra nog i början men knapp på hafvet.”
