har en gammal fästning och ett ”spinnhus”, en asyl för mindre välfrejdade fruntimmer.
Stadens historiska minnen äro icke af det glada slaget.
Återstoden af resan gick fort. Kymmeneelf passerades i all hast vid Kouvola; vi skyndade oss till målet. Snart sågo vi ock Helsingfors’ tornspiror höja sig mot den klara himmelen — och vi åkte in i Finlands unga hufvudstad.
II. Wiborg.
Ett namn som i Sveriges häfder icke så sällan klingat med krigisk ton är det gamla finska Wiborg, Thorkel Knutsons borg, anlagd af honom år 1293 vid en inskärning af Finska viken i dess nordostligaste hörn. Här tronar på en klippa, belägen i utloppet af Suomen veden pohja, ”det finska vattnets botten”, den snart sexhundra år gamla borgen, ett värn i fordna dagar för folk och land emot de påträngande moskoviterna. Der har mer än en gång svenskt blod flutit uppå och utanför dess nu snart grusade vallar. Vid tiden för Sten Stures ryska krig har sagan hit förlagt Knut Posses ”Wiborgska smäll”, en händelse hvarom dock alla samtida källor tiga. Sin militäriska betydelse har slottet numera helt och hållet förlorat, ja, till och med sjelfva staden såsom fästning är af ringa vigt. — Wiborg är ju icke mera nyckeln till Finland, nordens tröskel, detta i århundraden omtvistade, blodbestänkta land!
Stadens största historiska märkvärdighet är också detta dess gamla slott. Tidens tand och vanvårdnad ha småningom verkat en hel mängd förändringar i dess yttre utseende. Den egentliga hufvudbyggnaden har nämligen icke på länge varit bebodd, utan begagnades i senare tider blott till förvaringsrum för det i Wiborg förlagda ingeniörkommandots arkiv. Fångarnes dystra boningar befinna sig å andra borggårdens norra
