sydost eller den s. k. S:t Petersburgska förstaden till. Äfven dessa nyare stadsdelar äro välbebyggda, ehuru för det mesta med trähus, men gatorna äro breda och trefliga. Stadens läge är vackert och sundt. Vatten kringflyter densamma på tre sidor.
Nu några ord om huru staden ter sig i öfrigt.
Efter år 1721, då Wiborg afträddes till Ryssland, inflyttade många tyskar till staden. Handeln hittills, oaktadt stadens förmånliga läge, hämmad genom inskränkande åtgärder från den svenska regeringens sida, särskildt till förmån för Sandhamn (Helsingfors), tog nu en bättre fart, och Wiborg blef småningom en rik stad. Firmorna Veckroth, Jaenisch och Bartram drefvo enbetydlig handel med trävirke och tjära, hvaraf stora qvantiteter producerades i stadens omedelbara grannskap. Men ett ytterst slösaktigt lefnadssätt, minskade eller aflägsnade naturliga tillgångar m. fl. orsaker störtade dock staden i ytterlig fattigdom i början af detta århundrade. Dess export aftog nästan oafbrutet ifrån år 1784 och var ganska klen vid föreningen med det öfriga Finland, hvilken skedde år 1811. Stadens import vid denna tid bestod i intet annat än något salt från Spanien och mjöl från Ryssland. Salt har alltid utgjort en betydande artikel i Wiborgs handel; derföre kallas också staden i de gamla karelska runosångerna ”saltstaden”. Exporten höjde sig imellertid småningom och importen tog äfven fart på 1830-talet. Nu exporterar Wiborg vid goda konjunkturer trävaror för en summa af 4 till 5 millioner riksdaler årligen, och dess import är icke stort mindre. Rederirörelsen deremot, om man afräknar plankpråmarne på Saimavattendragen och kanalen, är icke synnerligen framstående. Handeln förmedlas till större delen af utländska, isynnerhet engelska fartyg.
Af denna korta historik ses att stadens karakter i främsta rummet är merkantil. Samma pregel har också påtryckts nästan alla förhållanden inom densamma. En präktig stenkaj, uppförd åren 1857–1861 för en kostnad af omkring 120,000 rdr, nya packhus
