till sin yttre natur och sitt läge en äkta finsk sjö, är dock Ladogas hjerta, den herrliga ön Walamo, fullkomligt ryskt; der har sedan urminnostider (år 992) ett grekiskt-katolskt munkkloster varit beläget, som icke underlåtit att utstråla sitt inflytande öfver fastlandets stränder, förryskande till en väsentlig del jemväl dessas befolkning. Ön Walamo med sin lilla arkipelag, belägen i insjöns norra del och i politiskt hänseende räknad till Finland, koloniserades redan tidigt af ryssar, som på dess tysta, men sköna klippor anlade en tillflyktsort för fromma eremiters andakt. I tidernas lopp har häraf uppstått ett mäktigt och rikt kloster, det förnämsta i ryska riket näst efter det berömda Troitska klostret invid Moskwa.
Låtom oss först kasta en flyktig blick på sjelfva den stora insjön. Dess väldiga vattenbäcken har en yta af 324 qvadratmil, eller mer än tre gånger större än Venerns. Den utgör, jemte den närbelägna stora systersjön Onega (229 qv.-mil), måhända qvarlefvorna af en väldig hafsarm som fordom förenade Hvita hafvet med Finska viken; sålunda i forntiden utgörande en ”naturlig” gräns emellan de skandinaviska länderna och Rysslands landmassa. Sjöns ringa höjd öfver hafsytan, endast 55 fot, ger styrka åt denna förmodan, liksom äfven hela den vida landsträckan emellan Onega och Hvita hafvet är ett lågt flackland. Ladogas vestra kust, isynnerhet emellan städerna Kexholm och Sordavala, företer en utmärkt vacker och romantisk skärgård, hvars yttersta utpost åt sjön ön Walamo kan anses vära. Den östra stranden af sjön, den till Ryssland hörande, är deremot låg, sandig och uppfylld af sandbankar samt skall icke ega någon enda duglig hamnplats, hvarpå åter den finska sidan med sina djupt inskärande vikar är ganska rik. I följd häraf har ock någon skeppsfart utmed finska kusten utvecklat sig. Denna har dock svåra hinder att bekämpa i det oroliga Ladogavattnet, som gör seglatsen å ”hafvet”, som den kringboende befolkningen kallar sjön, ganska farlig. Ladogas, naturligtvis söta, vatten är mycket
