holm att afge en profbit på den sociala disharmoni som åtföljt det ryska systemet i Finland, emedan ortens yttre fysionomi kan förete en så trogen, det vill säga själlös bild af den lycka som Ryssland erbjuder sina eröfrade provinser. Ett ordspråk i de ryska Östersjöprovinserna lyder: ”Dit ryssar komma, der blir det tyst.” Och tyst har det i sanning blifvit här.
Kexholm är en gammal stad, som anlagts af svenskarne redan i trettonde århundradet, eller riktigare sagdt, småningom uppkommit omkring ett af svenskarne i fordna tider på en ö vid Wuoksenelfvens utlopp uppfördt fäste, det nu så kallade ”slottet”. Stadens läge är flackt, men var icke fult medan Wuoksen ännu hade sitt förnämsta aflopp förbi densamma. Men sedan denna ett fällts genom Suvanto sjö (år 1857) och tagit en sydligare riktning, är utloppsarmen invid Kexholm blott ett ”grundt vatten”. Det ypperliga laxfisket har upphört och hela staden har fått en egendomligt tråkig fysionomi. Ett vördnadsvärdt minnesmärke, det gamla slottet från svenska tider, uppreser sig midt ibland modern torftighet. Det gamla har häfdat sin anborna kraft och motstått soklernas påtryckning, det nya har deremot icke förstått sig sjelf, utan antagit ömkliga former och för ett tynande lif. Stadens handel är dock icke så alldeles obetydlig, men hvarenda köpman är ryss, eller hvad ännu vida vidrigare är, en russifierad finne.
”Ser du någonstädes ett gladt anlete?” Ingalunda. Med skygga, misstrogna blickar stiga de nedslagna bönderna — hela befolkningen vidtomkring Kexholm består af s. k. donations- eller frälsebönder — in i salubodarne. De utbjuda sin uppsamlade videbark åt handlanden; underbjudas, prejas, men erhålla dock till slut sin liqvid — i varor. Kontanta pengar förekomma mera sällan vid denna handel, som i förbigående nämndt alldeles icke är obetydlig. Staden Kexholm allena utför af denna vara öfver hufvud tget årligen för ungefär 200—300,000 riksdaler till
