Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
99
Två vänner.

någonting nervöst i hennes rörelser. Det var den enda tid på dagen, då det kunde hända, att hon gaf ett bakvändt svar eller gjorde ett räknefel, och uppassarne fnissade och knuffade hvarandra i sidan.

Ty det påstods allmänt, att hon förr hade stått i förhållande till Alphonse, och några sade sig till och med veta, att hon fortfarande var hans mätress.

Hon visste bäst sjelf huru det förhöll sig; men det var omöligt att vara ond på Alphonse. Hon visste mycket väl, att han ej brydde sig mera om henne än om tjugu andra, att hon hade förlorat honom, ja, att hon egentligen aldrig hade egt honom. Och likväl tiggde hennes ögon om en vänlig blick, och när han lemnade caféet utan att sända henne en förtrolig hälsning, var det som om hon vissnade, och uppassarne sade till hvarandra: »Se på madame! I qväll är hon grå.» —

Borta vid fönstren kunde man ännu se nog för att läsa tidningarne; ett par unga män roade sig med att se på mängden, som strömmade förbi. När man genom de stora spegelglasrutorna såg alla de brådskande figurer, som gledo förbi hvarandra i den tjocka, våta regnluften, liknade de fiskar i ett aqvarium. Längre in i caféet och öfver biljarderna var gasen tänd. Alphonse gick och spelade med ett par vänner.

Han hade varit vid buffeten och hälsat på madame Virginie, och hon, som länge hade lagt