Denne vände sitt hufvud emot honom, så att ingen utom Charles kunde se hans ansigte. Först famlade han med ögonen upp öfver sin gamle väns bröst, men sedan slog han fullt upp dem, och i det han fäste dem på Charles, sade han halfhögt: »Charlie!»
Det var länge sedan Charles hade hört det gamla smeknamnet. Han stirrade in i det välkända ansigtet, och först nu såg han huru mycket det förändrats på sista tiden. Det föreföll honom, som om han läste en sorglig historia om sig sjelf.
Ett par sekunder stodo de så, och öfver Alphonses drag gled det uttryck af bönfallande hjelplöshet, som Charles kände så väl till från skoltiden, när Alphonse kom springande i sista ögonblicket och skulle ha sitt tema skrifvet.
»Har du slutat Journal amusant?» frågade Charles med halfqväfd röst.
»Ja, var så god!» svarade Alphonse hastigt. Han räckte honom bladet och fick i det samma fatt i Charles’ tumme. Han tryckte den och hviskade: »Tack!» — derefter tömde han glaset.
Charles gick bort till den främmande herrn, som satt vid dörren: »Gif mig vexeln.»
»Ni behöfver således inte vårt biträde?»
»Nej, tack.»
»Så mycket bättre,» sade den främmande och räckte Charles ett sammanviket blått papper; derpå betalade han sitt kaffe och gick. —
