förebråelser för denna brottsliga kärlek till broderns »tillkommande».
Då aftonen började bli kylig, flyttade man sig in i salen, och dansen började.
Ole dansade aldrig mycket, men i dag var han då alls icke hågad. Han tillbragte tiden med att se på Hans, som hela qvällen svärmade omkring »den tillkommande»; Oles hjerta sammansnördes, då han såg den ljusgröna flyga bort i broderns armar, och det föreföll honom som om de dansade hvarje dans med hvarandra.
Ändtligen blef det dags att bryta upp. De flesta äldre hade redan rest i sina respektive vagnar, ty ungdomen hade beslutat att följa hvarandra hem, eftersom det var en vacker månskensafton.
Men då den sista valsen var dansad, ville värdinnan på inga vilkor tillåta, att de unga damerna gingo direkt ut i qvällsluften, så varma som de voro. Hon föreskref derför en half timmes afsvalkning. För att få denna att gå så behagligt som möjligt, bad hon kusin Hans sjunga en liten sång.
Denne var genast villig; han hörde ej till dessa våpiga menniskor, som låta be sig; han visste nog hvad han hade att bjuda på.
Det var emellertid det egendomliga med Hans’ sång, eller rättare sagdt med bedömandet af den, att meningarne voro mera än vanligt delade. Af tre personer beundrades hans sång som
