värme och skratt; det första på grund af sin korpulens och det andra på grund af hvad han sjelf kallade sina »apoplektiska anlag».
»För resten,» sade han, då de kommit öfver på den svala sidan och han hade fått brorssonen under armen, »för resten vet jag ju mycket väl hvem som bor i n:r 34, när jag tänker efter; det är gamle kapten Schrappe.»
»Känner du honom?» frågade kusin Hans med spändt intresse.
»Ja, något litet, så mycket som halfva staden känner honom från fästningen, der han promenerar hvarje dag.»
»Ja, det är just der jag har sett honom,» sade brorssonen ifrigt, »hvilken intressant gammal herre han ser ut att vara! Jag skulle bra gerna vilja tala med honom.»
»Denna önskan kan du snart få uppfyld,» svarade onkel Fredrik, »du behöfver bara ställa dig någonstädes vid vallen och rita streck i sanden, så kommer han.»
»Kommer han?» sade kusin Hans.
»Ja, och tilltalar dig. Men du skall vara försigtig; han är farlig.»
»Äh —?» sade kusin Hans.
»Han har en gång varit på väg att ta lifvet af mig.»
»Åh—!» sade kusin Hans.
»Ja, med prat, förstår du.»
»Ah —!» sade kusin Hans.
