oförlikneligt skön. Dessa tre personer voro för det första kusin Ole, vidare tant Maren och så kusin Hans sjelf. Så var det ett stort parti, som tyckte det var rätt roligt att höra kusin Hans sjunga: »han gjorde alltid någonting af det.» Men till slut kommo några illasinnade, som påstodo, att han hvarken kunde sjunga eller spela.
Det var i afseende på den sista punkten, ackompanjemanget, som kusin Ole ständigt bar på en stilla förebråelse mot brodern — det enda, som förmörkade hans beundran för honom.
Han visste nämligen huru mycken möda det hade kostat både Hans sjelf och systrarna att lära honom dessa ackompanjemang, isynnerhet de tre moll-ackorden, hvarmed han brukade sluta, och som han öfvade sig på hvarje gång han skulle bort på bjudning.
När han nu såg brodern vid pianot låta sina fingrar lätt och vårdslöst löpa öfver tangenterna, se upp i taket och mumla: »Ja, hvad går nu den i —?» — som om han sökte den rätta tonarten, då kröp det i kusin Ole. Ty han visste, att kusin Hans blott kunde tre ackompanjemang: ett i moll och två i dur.
Men när sångaren, i det han reste sig från pianot, lät dessa tre väl inöfvade moll-ackord klinga så otvunget och käckt, som om de tillfälligtvis fallit honom in, då skakade Ole på hufvudet och sade till sig sjelf: »Detta är inte riktigt ärligt af Hans.»
