2.
Kusin Hans åt icke mycket den middagen. Kära personer äta ej mycket, och för öfrigt tyckte han ej om köttbullar.
Ändtligen blef klockan fem. Han hade redan intagit sin post på vallen, hvarifrån han hade en öfverblick af hela fästningsplatsen. Alldeles riktigt: der kom den svarta fracken, de ljusa benkläderna och den välborstade hatten.
Kusin Hans kände litet hjertklappning. Först trodde han det kom sig deraf att han erfor en smula blygsel öfver denna planmässiga arglistighet mot den hygglige kaptenen. Men snart kom han under fund med att det var åsynen af den älskades fader, som satte hans blod i rörelse.
Lugnad häraf började han enligt onkel Fredriks anvisning rita streck och vinklar i sanden, medan han då och då uppmärksamt betraktade Akershus.
Det var öde och stilla på hela fästningen. Kusin Hans kunde höra kaptenens gravitetiska steg närma sig; de kommo ända fram till honom och stannade. Hans såg icke upp; kaptenen tog ännu ett par steg och hostade. Hans drog ett långt, djupsinnigt streck med sin käpp, då kunde gubben ej hålla sig längre.
