Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
123
Slaget vid Waterloo.

örnar och flera kanoner. Milhaud skyndar till hjelp med sina kyrassierer och kejsaren sjelf, som ser faran, hugger sporrarne i sin häst och ilar utför sluttningen vid Belle-Alliance.»

Kaptenen rusade i väg, hoppande litet på sned som en häst i galopp, medan han skildrade huru kejsaren red öfver stock och sten, bragte Neys folk i ordning och skickade fram dem till nytt anfall.

Antingen det nu var derför att kusin Hans var litet poet, eller om kaptenens skildring verkligen var så åskådlig, eller om det var — och det var det säkerligen — derför att han älskade kaptenens dotter — nog af: kusin Hans rycktes alldeles med in i situationen.

Han såg ej längre en löjlig kapten, som hoppade på sned; han såg genom krutröken en skymt af kejsaren sjelf på den hvita hästen och med de svarta ögonen, som vi känna till från kopparsticken. Han flög fram öfver grafvar och häckar, genom åkrar och trädgårdar, med möda följd af sin svit. Lugn och kall satt han fastgjuten i sadeln med den halföppna gråa fracken, de hvita benkläderna och den lilla hatten på tvären. Hans ansigte uttryckte hvarken trötthet eller spänning; glatt och blekt som marmor gaf det hela gestalten i den enkla uniformen på den hvita hästen någonting sublimt, halft spöklikt.

Så susade han fram, detta lilla blodiga vid under, som på tre dagar hade levererat tre slag