sidorna. Hon hade ingalunda skälmska, ljusblåa ögon, utan allvarsamma, mörkgråa — kort sagdt, hon var så olik den älskade som möjligt.
Efter den första förlamningen började kusin Hans’ blod att koka; en vild smärta bemäktigade sig honom; han rasade mot kaptenen, mot fröken Schrappe, mot onkel Fredrik och Wellington och hela verlden.
Han ville krossa den stora spegeln och alla möblerna och derefter hoppa ut genom hörnfönstret; eller också ville han ta sin mössa och käpp, störta utför trappan, lemna huset och aldrig mera beträda det; eller också ville han åtminstone ej stanna här längre än högst nödvändigt.
Hans stämning blef efter hand lugnare; men ett djupt vemod lade sig öfver honom. Han hade känt den outsägliga smärtan att svikas i sin första kärlek, och då han såg sin egen bild i spegeln, skakade han medlidsamt på hufvudet.
Kaptenen inträdde åter, fin och putsad. Han inledde ett samtal om politiken för dagen. Kusin Hans hade svårt att afgifva ens korta, allmänna svar; det var som om det intressanta hos kapten Schrappe hade alldeles dunstat bort. Och nu mindes Hans, att denne på hemvägen från fästningen hade lofvat honom hela fältmanövern i Skåne vid qvällsbordet.
»Var så god, det är serveradt!» sade fröken Betty, i det hon öppnade dörren till matsalen, der det var tändt ljus.