»Nej, visst icke,» svarade fröken Schrappe, »men det skulle enligt min åsigt ha vittnat om mera karaktärsstyrka, om hon hade känt en starkare ovilja mot sin fästman.»
»Då tycker jag tvärtom det vittnar om det vackraste slag af karaktärsstyrka, att hon ej känner agg eller vrede, ty qvinnans styrka är att förlåta,» sade kusin Hans, som blef vältalig, i det han försvarade den älskade.
Fröken Betty ansåg, att om menniskorna i allmänhet ville lägga mera förtrytelse i dagen vid de nu så vanliga »uppslagningarne», kunde kanske ungdomen bli litet försigtigare i sådana fall.
Kusin Hans deremot ansåg, att när en fästman märkte eller blott fick den ringaste misstanke om, att han hade tagit fel, att det, han hade trott vara kärlek, ej var den sanna, den äkta, den riktiga kärleken, så måste han icke allenast skynda sig att slå upp, utan det var äfven rent af en pligt för den andra parten och för hela omgifningen att förlåta, urskulda och tala så litet som möjligt om saken, så att alltsammans ju förr desto hellre kunde bli glömdt.
Fröken Betty svarade hastigt, att hon ej fann det i sin ordning, att unga herrar och damer »hade hvarandra på prof», medan de höllo utkik efter den riktiga kärleken.
Denna anmärkning förargade kusin Hans i hög grad. Men han fick ej tid till att svara, ty i detsamma reste sig kaptenen från bordet. —
