Då fröken Betty blifvit ensam, släckte hon lampan, flyttade undan blommorna från hörnfönstret och satte sig uppe i fönstret med fötterna på en stol.
Mellan två höga hus kunde hon klara månskensaftnar se en liten strimma af fjorden skymta fram. Det var icke mycket, men det var likväl en glimt af den stora väg, som för mot söder och de främmande landen.
Och hennes längtan och önskningar flögo samma väg, hvarpå så många unga önskefåglar flugit sina vingar trötta: ut genom den trånga fjorden mot söder, der horizonten är hög, der hjertat vidgas och tankarne bli stora och modiga.
Och fröken Betty suckade, i det hon stirrade på sin lilla strimma af fjorden, som hon såg skymta mellan två höga hus. —
Hon tänkte sannerligen icke på kusin Hans, der hon satt; men han tänkte på fröken Schrappe, i det han med hastiga steg gick uppåt gatan.
Aldrig hade han träffat en ung dam, som mindre fallit honom i smaken. Att han hade varit oartig mot henne gjorde det icke bättre. Vi äro ej böjda för att finna de menniskor älskvärda, som ha varit anledning till att vi uppfört oss illa. Det var liksom en tröst för honom att upprepa för sig sjelf: hon blir aldrig gift.
Derefter vandrade hans tankar till den älskade, som skulle resa bort i morgon. Hela hans hårda öde stod för honom, och han kände ett stort
