behof att få ge utbrott åt sin smärta inför en vän, som kunde förstå honom.
Men att finna en vän i den passande stämningen vid denna tid på dagen var icke lätt.
Onkel Fredrik var hans förtrogne i många afseenden; han ville söka upp honom.
Som han visste, att onkel var hos tant Maren, begaf han sig uppåt slottet till för att möta honom, då han kom från »Homansbyen». Han valde en af de smala alléerna till höger, der han visste att onkel brukade gå, och ett stycke uppe i backen satte han sig på en bänk för att vänta.
Det måtte vara ovanligt roligt hos tant Maren, eftersom onkel Fredrik kunde hålla ut der uppe till öfver tio. Ändtligen säg han en liten hvit mage skymta högt uppe i alléen; det var onkels hvita väst, som närmade sig.
Han reste sig från bänken och sade allvarsamt: »God afton!»
Onkel tyckte aldrig om att träffa ensamma manspersoner i de mörka alléerna; det var derför en stor lättnad för honom, då han kände igen brorssonen.
»Ah, var det bara du, lille Hans!» sade han vänligt. »Hvad sitter du och lurar på?»
»Jag väntade på dig!» svarade Hans med dof röst.
»Jaså! Hvad är det då fatt med dig? Är du sjuk?»
»Fråga inte!» svarade kusin Hans.
