af att han blef våt ända till knäna i det höga gräset; deremot märkte han icke alls, att häradshöfdingens gamla uniformsmössa, som han hade haft den turen att snappa åt sig i hastigheten, snurrade rundt på hans hufvud, tills den kom i ro dermed att den stora skärmen gled ned öfver örat på honom.
»En française och en vals, men inte mera — nejnej! nejnej! —»
Det var tämligen sent på natten, då Hans närmade sig prestgården. Han hade följt doktorns damer hem, och nu gick han och gjorde upp dagens räkenskaper.
»Hon är litet tillbakadragen, men det tycker jag egentligen mycket bra om.»
Då han vek af vägen vid prestgårdens trädgård, sade han: »Hon är förbannadt tillbakadragen, nästan mera än jag tycker om.»
Men då han gick öfver gården, svor han på, att spotska och nyckfulla fruntimmer var det odrägligaste han visste.
Saken var nämligen den, att han alldeles inte var nöjd med vinsten för dagen. Icke som om han ett ögonblick tviflade på att han var älskad, men just derför tyckte han, att hennes kalla och tillbakadragna bemötande var dubbelt retsamt. Aldrig hade hon kastat kransen till honom, icke bjudit upp honom en enda gång under kotiljongen, och på hemvägen hade hon talat med alla utom med honom. Men nästa
