gång skulle han ta saken på ett annat sätt; hon skulle nog komma att få ångra den dagen.
Han gick tyst in i huset, för att ej onkeln skulle höra huru sent han kom hem. För att komma till sitt och broderns sofrum måste han gå öfver en stor vind. Här var ett fönster, hvilket af ungdomen begagnades som dörr, hvarigenom man kom ut på ett slags altan, som bildades af förstuguqvistens öfverbyggnad.
Kusin Hans märkte, att detta fönster stod öppet; och der ute på altanen såg han i det klara månskenet sin brors skepnad.
Ole bar ännu sina hvita balhandskar; han höll sig med bägge händerna i räckverket och stirrade månen rakt i ansigtet.
Kusin Hans kunde icke begripa hvarför brodern stod der ute vid denna tid på natten, men allra minst kunde kan förstå hvarför Ole hade tagit en blomkruka på hufvudet.
Han är drucken, tänkte Hans och närmade sig försigtigt.
Då hörde han brodern mumla något om en française och en vals och derefter började han göra några besynnerliga rörelser med händerna.
Kusin Hans fick det intrycket att han försökte knäppa med fingrarne; och nu sade Ole långsamt och tydligt med sin entoniga och osympatiska talorgan: »Ljusgrönt är hoppets färg — trommelommelom, trommelommelom; —» den stackaren, han kunde ju inte sjunga.