ett underligt uttryck i det vackra ansigtet. Det är icke så mycket förnärmelse eller vrede, ännu mindre en vanlig surmulenhet, som talar ur dessa drag; det är snarare en djup, bitter känsla af svikna förhoppningar. Hon ser ut som om hon höll på att mista något, utan att ega kraft att hålla det fast — som om något vissnade för henne.
Han, som stöder sig med den ena handen mot hennes stol, börjar förstå, att situationen är allvarsammare än han tänkte. Han har försökt alla medel för att få den ursprungligen så obetydliga striden bilagd och glömd; han har bedt om förlåtelse, ödmjukat sig så mycket — kanske mera än han har menat; men allt förgäfves. Ingenting tyckes kunna rycka henne ut ur den halfdöda stämning, hvari hon är fången.
Derför är det med ett uttryck af oro han böjer sig ned mot henne:
»Men du vet ju, att i grund och botten hålla vi bägge så mycket af hvarandra.»
»Hvarför bli vi då så lätt ovänner, och hvarför äro vi så bittra och ondskefulla mot hvarandra?»
»Men, min älskade, alltsammans var ju från början blott en ren obetydlighet —»
»Just derför! Kommer du i håg hvad vi ha sagt hvarandra? huru vi kämpades om att finna de ord, som vi visste skulle vara de mest sårande? O, att tänka sig, att vi använda vår
