kännedom om hvarandra till att söka rätt på de ömtåligaste ställena, der de onda orden kunna träffa! Och det kalla vi kärlek.»
»Älskade, tag det då inte så högtidligt,» svarade han, i det han försökte anslå en lättare ton. »Om menniskorna hålla aldrig så mycket af hvarandra, äro de ändå stundom litet oense; det kan nu en gång inte vara annorlunda!»
»Jo jo!» utropade hon. »Det måste finnas en kärlek, för hvilken tvist är omöjlig; eller också — eller också har jag misstagit mig, och det vi kalla kärlek är inte annat än —»
»Tvifla icke på kärleken!» afbröt han henne ifrigt; och han skildrade i varma och vältaliga ord denna känsla, som förädlar menniskan, i det den lär oss att bära hvarandras svagheter; som skänker oss den högsta lycka, i det den trots alla små misshälligheter förenar oss med de skönaste band.
Hon hade blott halft hört på honom. Hennes blick hade glidit ut öfver den halfvissnade trädgården; hon hade inandats den tunga luften från det döende växtlifvet — och hon hade tänkt på våren, på hoppet och på denna allsmäktiga kärlek, som slutar som en blomma om hösten.
»Vissna blad» — sade hon lugnt, och i det hon reste sig upp, skingrade hon med foten alla de vackra blad, vinden med så mycken möda hade samlat.
