Emellertid bar Sören sin värste fiende i sitt eget inre. Han hade i sin ungdom sysselsatt sig med filosofi, och nu hände det stundom att denna olycksaliga lust till att tänka kom öfver honom, kullkastade alla invändningar och slutade med att vända upp och ned på allting.
Det var när han tänkte på sina barn som detta hände honom.
När han betraktade dessa små varelser, som — det kunde han ej dölja för sig sjelf — under tidernas lopp blefvo allt mer och mer vanskötta, var det honom omöjligt att se dem under kategorien: guldlockiga englar, som Vår Herre hade gifvit honom. Han måste ju tillstå, att Vår Herre ej ger oss sådana gåfvor utan någon tillskyndelse från vår sida, och då frågade Sören sig sjelf: Har du haft rättighet till detta? Han tänkte på sitt eget lif, som börjat under lyckliga förhållanden. Han kom från ett komfortabelt hem; hans far — en embetsman — hade gifvit honom den bästa uppfostran, som var möjlig i landet; han var utrustad till lifvets strid som de bästa; — och huru hade han redt sig deri?
Och hvad hade han att gifva sina barn med i den strid, hvari han sände dem? De började sitt lif i torftighet och brist, som helst skulle döljas; de lärde tidigt känna den skärande kontrasten mellan förväntningarne och fordringarne på lifvet och de yttre vilkoren; och från sitt oordentliga hem skulle de medtaga — kanske
