Då hon blef fullväxt, gifte han sig derför med henne. De lefde i ett mycket godt och fredligt äktenskap. Oaktadt den stora skilnaden i ålder hade han en obegränsad tillit till henne, och hon förtjenade den.
Äkta makar lefva ej så nära inpå hvarandra i Frankrike som hos oss; deras anspråk äro derför ej så stora och deras missräkningar mindre påkostande.
Hon var icke lycklig, men nöjd. Hennes karaktär egnade sig för tacksamhet. Rikedomen tråkade icke ut henne; tvärtom, den gladde henne mången gång på ett nästan barnsligt sätt. Men det anade ingen, ty hennes väsen var alltid säkert och värdigt. Man anade blott, att det ej stod rätt till med hennes börd; men då ingen svarade, upphörde man att fråga: man har så mycket annat att tänka på i Paris.
Sitt förflutna lif hade hon glömt. Hon hade glömt det på samma sätt som vi ha glömt rosorna, sidenbanden och de gulnade brefven från vår ungdom, derför att vi aldrig tänka på dem. De ligga nedlåsta i en låda, som vi aldrig öppna. Och ändå — händer det någon enda gång att vi kasta en blick i denna hemliga låda, då skulle vi genast märka, om det saknades en enda af dessa rosor eller det allra minsta band. Ty vi minnas alltsammans till punkt och pricka: minnena ligga der lika friska — lika ljufva och lika bittra.
