Så hade hon glömt sitt förflutna lif: låst in det och kastat nyckeln ifrån sig.
Men om natten drömde hon ibland förskräckliga drömmar. Hon kände åter, huru den gamla hexan, som hon hade bott hos, ruskade henne i axeln för att jaga ut henne i den kalla morgonen till frun med balblommorna.
Då for hon upp i sängen och stirrade ut i mörkret i den dödligaste ångest. Men så kände hon på sidentäcket och de mjuka kuddarne, hennes fingrar följde de rika skulpteringarne på hennes präktiga säng; och i det små sömniga englabarn långsamt drogo undan det tunga drömtäckelset, njöt hon i fulla drag detta egendomliga, obeskrifliga välbefinnande, som vi känna, då vi upptäcka, att en elak och hemsk dröm endast var en dröm.
⁎
Tillbakalutad mot de mjuka kuddarne for
hon till den stora balen hos ryske ministern.
Ju närmare man kom målet, desto långsammare
gick färden, tills vagnen hann fram till den
kompakta queue’n, der det blott gick steg
för steg.
På den stora öppna platsen framför hotellet, som var rikt upplyst af marschaller och gaslågor,
