Och de mörka, allvarsamma männen, som med en halft föraktlig, halft hotande blick mönstrade ekipagen — hon kände dem alla.
Hade hon ej sjelf som liten flicka legat i en vrå och med uppspärrade ögon lyssnat till deras tal om lifvets orättvisa, om de rikas tyranni, om arbetarens rätt, som han endast behöfde räcka ut handen för att taga.
Hon visste, att de hatade allt — ända ifrån de välfödda hästarne och de högtidliga kuskarne till de blanka, lysande vagnarne; men mest dem, som sutto inuti — dessa omättliga vampyrer och dessa damer, hvilkas smycken och grannlåt kostade mera guld än ett helt lifs arbete inbragte en af dem.
Och medan hon betraktade vagnsraden, som långsamt rörde sig genom folkmassan, dök ett annat minne upp, en halft förgäten bild från hennes skollif i klostret.
Hon kom plötsligt att tänka på berättelsen om Farao, som med sina stridsvagnar ville följa judarne genom röda hafvet. Hon såg böljorna, dem hon alltid hade förestält sig röda som blod, stå som en mur på begge sidor om egypterna.
Då ljöd Moses’ röst, han utsträckte sin staf öfver vattnet, och det röda hafvets böljor slogo tillsamman och uppslukade Farao och alla hans vagnar.
Hon visste, att den mur, som stod på ömse sidor om henne, var vildare och rofgirigare än
