hafvets vågor; hon visste, att det blott behöfdes en röst, en Moses, för att sätta detta menniskohaf i rörelse, så att det förödande vältrade sig fram, öfversköljande hela rikedomens och maktens glans med sin blodröda bölja.
Hennes hjerta klappade våldsamt, hon tryckte sig darrande in i hörnet af vagnen. Men det var icke af ångest, det var för att de der ute ej skulle se henne; ty hon blygdes inför dem.
För första gången i hennes lif stod hennes lycka för henne som en orättvisa, som någonting hon blygdes öfver.
Var detta hennes plats, i det mjuka, eleganta ekipaget, bland dessa tyranner och blodsugare? Hörde hon ej snarare till hatets barn, den böljande massan der ute?
Halfförgätna tankar och känslor reste sitt hufvud likt rofdjur, som länge varit bundna. Hon kände sig främmande och hemlös i sitt lysande lif, och med ett slags dämonisk längtan mindes hon de förfärliga ställen, hvarifrån hon kommit.
Hon grep i sin dyrbara spetsschal; det kom öfver henne ett vildt behof att förstöra, att rifva någonting i stycken — då vek vagnen af genom hotellets portal.
Betjenten ryckte upp dörren, och med sitt välvilliga leende, sin lugna, aristokratiska värdighet steg hon långsamt ned från fotsteget.
En ung attaché-aktig figur störtade fram och var lycklig, då hon tog hans arm, ännu
