bekymrad blick från modern, lät han utan motstånd bortföra sig.
I dörren hörde han sakföraren, som han aldrig hade kunnat fördraga, säga någonting om ägget, som ville lära hönan värpa, hvilken qvickhet mottogs med skallande skratt. Det ryckte till i honom, men adjunkten höll hårdt fast, och ut kommo de.
Det dröjde länge, innan den gamle läraren kunde få honom så lugn, att han blef mottaglig för reson. Missräkningen och det bittra medvetandet af att han blifvit oense med fadern, och icke minst det kränkande i att ha blifvit behandlad som en pojke i så mångas närvaro — måste få rasa ut en stund.
Men slutligen blef han lugn, satte sig hos sin gamle vän, och denne förklarade nu för honom, att det måste vara stötande för en äldre man att låta tillrättavisa sig af en helt ung man.
»Ja, men jag hade rätt!» sade studenten visst för tjugonde gången.
»Godt, godt! Men i alla fall får du inte ge dig min af att vilja vara klokare än din egen far.»
»Min far sade ju sjelf, att han ville ha det så!»
»Hvad behagas? När har din far sagt det?» Adjunkten började nästan tro, att vinet slagit unge herrn åt hufvudet.
»Vid bordet — i talet!» utropade denne.
