Två vänner.
Ingen kunde begripa hvar han fick sina pengar
ifrån. Men den, som mest förundrade sig
öfver det slösaktiga och öfverdådiga lif Alphonse
förde, var hans forne vän och kompanjon.
Sedan de upplöste kompaniskapet, hade de flesta kunderna och de bästa förbindelserna småningom glidit öfver i Charles’ händer. Det var icke derför att denne på något sätt sökte att gå sin förre kompanjon i vägen, tvärtom; men det berodde helt enkelt derpå, att Charles var den dugligaste af de två. Och då Alphonse nu skulle arbeta på egen hand, visade det sig snart för den, som iakttog honom nogare, att han trots sin raskhet, sin älskvärdhet och sin vinnande person ej dugde till att stå i spetsen för en sjelfständig affär.
Och det fans en, som iakttog honom noga. Charles följde honom steg för steg med sina skarpa ögon: hvarje missgrepp, hvarje slöseri,
