Då sade Alphonse en dag på sitt lätta och öppna sätt: »Du är då en riktigt rask ungersven, Charlie! Du avancerar ju förbi både unga och gamla — för att nu inte tala om mig. Jag är helt stolt öfver dig.»
Charles blygdes. Han hade trott, att Alphonse hade känt sig sårad öfver att bli åsidosatt, och nu erfor han, att vännen icke allenast medgaf honom företrädet, utan till och med var stolt öfver honom. Småningom kom hans sinne mera i ro, och hans solida arbete blef allt mera värderadt.
Men när han nu verkligen var den dugligaste, huru kom det sig då, att han blef så alldeles förbisedd i lifvet, medan Alphonse fortfor att vara allas älskling? Till och med de befordringar och det erkännande, han tillkämpade sig genom ihärdigt arbete, kommo honom till del på ett torrt, affärsmässigt sätt, medan hela verlden, från direktörerna till vaktmästarne, hade ett vänligt ord eller en glad helsning åt Alphonse.
I bankens olika kontor och afdelningar bedrefvos intriger för att komma i besittning af monsieur Alphonse; ty det följde alltid en fläkt af lif och friskhet med hans vackra gestalt och glada sinne. Charles hade deremot ofta märkt, att hans medbröder betraktade honom som en torr person, som endast tänkte på affären och sig sjelf.
