Och han hade dock ett hjerta, finkänsligt som få; men han hade ej förmåga att gifva det uttryck.
Charles var en af dessa små svarta fransmän, hvilkas skägg börjar växa strax nedanför ögonen; ansigtsfärgen var gulaktig och håret styft och stripigt. Hans ögon utvidgade sig icke, då han var glad och upplifvad, utan de irrade omkring och blixtrade. Smålog han, drogo mungiporna sig uppåt, och mången gång, då hans hjerta var fullt af glädje och välvilja, hade han sett menniskorna draga sig halfrädda tillbaka för hans frånstötande yttre. Den ende, som kände honom så väl, att han ej tycktes se hans fulhet, var Alphonse; men alla de andra missförstodo honom; han blef misstänksam och slöt sig allt mer och mer inom sig sjelf.
I ett omärkligt crescendo stegrades den tanken hos honom: hvarför skulle han aldrig nå något af det han bäst behöfde: ett vänligt och hjertligt umgänge och ett tillmötesgående, som kunde motsvara den värme, han stängde inne hos sig sjelf? Hvarför smålogo alla menniskor mot Alphonse med framräckta händer, medan han måste nöja sig med stela bugningar och kalla blickar?
Alphonse visste om ingenting. Han var frisk och glad, hänryckt öfver lifvet och belåten med affären. Man hade placerat honom i den lättaste och angenämaste branchen af affären, och med sitt goda hufvud och sin talang att
