hvarpå både ert och monsieur Alphonses namn stod. Förvånade mig, trodde att herrarne — hm — inte längre hade någonting att göra med hvarandra.»
»Jo, vi ha allt åtskilligt att göra med hvarandra,» sade Charles långsamt.
Han ansträngde sig af all makt att bibehålla lugnet i sitt ansigte, och han frågade i en ton så naturlig han kunde åstadkomma: »När förfaller vexeln? Jag mins inte riktigt.»
»I morgon eller öfvermorgon, tror jag,» svarade den andre, som var en ifrig affärsman och redan stod på språng till att ta afsked. »Det var monsieur Alphonses accept.»
»Jag vet det,» sade Charles, »men kan ni inte laga så att jag finge inlösa vexeln i morgon? Det ären artighet, ett tillmötesgående, som jag gerna ville visa —»
»Gerna. Låt ert biträde söka mig personligen i banken i morgon eftermiddag. Jag skall arrangera alltsammans; ingenting är lättare. Ursäkta — brådska — farväl!» Och så sprang han vidare. —
Följande dag satt Charles på sitt kontor och väntade på budet, som var uppe i banken för att inlösa Alphonses accept.
Ändtligen inträdde en kontorist, han lade ett sammanviket blått papper bredvid principalen och gick igen.
