Det var regnväder i Paris. Hela dagen hade varit dimmig och råkall, men fram på eftermiddagen hade det börjat regna. Det var ej ösregn, vattnet föll ej från skyarne i ordentliga droppar, sjelfva molnen hade liksom lagt sig ned i Paris’ gator och förvandlade sig der långsamt till vatten.
Huru man än sökte skydda sig, blef man våt öfverallt. Fuktigheten smög sig in bak i nacken, lade sig som en våt serviett om knäna, trängde in i stöflarne och långt uppåt benkläderna.
Några sanguiniska damer stodo högt uppskörtade i portgångarne och väntade att det skulle hålla uppe, andra väntade timtals vid omnibusstationerna. Men de flesta män stretade i väg under sina paraplyer; endast få hade varit nog förståndiga att uppgifva alla försök, de hade slagit upp kragen, stuckit paraplyn under armen och händerna i fickan.
Ehuru det var tidigt på hösten, var det redan halfmörkt klockan fem. En enstaka gaslåga tändes i de smalaste gatorna och en och annan butik gjorde ett försök att med sin strålande belysning tränga igenom den tjocka, våta luften.
Menniskorna vimlade som vanligt på gatorna, trängde ned hvarandra från trottoaren och förderfvade hvarandras paraplyer. Alla droskor voro upptagna; då de rullade förbi, stänkte de ned fotgängarne så mycket de kunde, medan asfalten blänkte i den svaga belysningen med ett grötigt öfverdrag af smuts.
