med honom, om Danska och Tydzska elles torde bijdha, Och han församblade alt thet folk som han bekomma kunde, och kom dragandes nidh til Tijwedhen. Men han war intit så achtsam, icke heller så skickeligen i krijgshandel som hans brodher war, Ty toogh han ther mykin försumelse, som honom lågh största machten vppå. Waldemars folk slaghet widh Howa. Och läth han then meenigha hopen aff sitt folk dragha offuer Tijweeden in til Howa, och sielff bleeff han med betzsta strijdzfolket liggiandes qwar i Romundabooda, ther lagde han sich til at soffua med sådana szekerheet som ingen fare hade warit på ferde, och drotning Sophia leekte i skaktaffuel. Thå nw konungens häär war in til Howa kommen, och ther war än thå ingen som them regerade och skickade, så kom hertog Magnus ther vppå them offorwarandes, och bleeff them offuermechtig, så at alt konung Waldemars folk wardt ther bådhe slaghet och förskingrat, Och thetta skedde tolff hundrade siw och siwtyio åår epter Christi byrdh. Thå slaghet war offuerstådt kom en hastig ridhande til konungen blodog och illa sarghat och sade honom tijdhende huru tilgonget war, och gaff honom för rådh at han skulle dragha til baka och forsterkia sich vppå nyyt. Men han bleeff så förskrekt, at honom föll bådhe rådh och moodh, Ther fore flydde han strax i frå thet folk som han ther til stedes hade in ååt Wermeland, och thå hans hofffolk såågh, at theres herre them offuergiffuit hade, droogho the in ååt Nereke. Men strax hertog Magnus fick weta at konungen war så flydder, sende han epter honom itt tall folk, hwilke ther hasteliga kommo på honom som han satt öffuer bordh, och the fongade honom, och förde honom til theras herra, Och gick heela landet hertog Magnus til handa, och ingen war then som sich satte vp emoot honom. Thå nw konung Waldemar fongen war, och kom til hertog Magnus, beddes han nådh aff honom, Thå swarade hertogen honom sachtmodeliga och sade, Hade
