i låtit mich bliffua med fridh och icke så mykit lydt idhers hustrues rådh epter som i giordt haffue, thå hade thet weel bliffuit til baka som nw skeedt är, Doch wil jach så skicka mich emoot idher at ingen godh man skal skylla mich. Waldemar och Magnus forlijkte.Och så kallade han rikesens rådh til samman med heela ridderskapet til Westergötzland, och med alles theres rådh som ther boorde noghot weta vthaff, gaff han sinom brodher konung Waldemar i gen, Westergötzland, Wermeland och Daal, Östergötzland och Småland, och ther med bliffuo the thå forlijkte. Och meena en part at hertog Magnus skulle strax ther epter warda giord til konung, Men thet synes likare at thet icke skeedde än thå strax, vtan noghon tijdh ther epter. Thå nw hertog Magnus hade fått landet in, och ena sådana förlijkning giordt med sin brodher som nw sagdt är, haffuer han låtet thet Danska folket i frå sich igen, och som noogh troendes är, the haffua icke alle warit wel til fridz stelte om theres sold när the foro heem, och kan henda at the för then skuld haffua i theres heemferd giordt noghon skada i landet, ther the foro i genom, ther sedhan en nyy owilie begyntes vthåff emellen konung Eric i Danmark och hertog Magnus. Så kraffde och konung Eric hårdt vppå the sex tusende löduga mark silff, som honom loffuat war, Men thå bleeff wenskapen vthe med allo, och bleeff så thet starka förbundet om intit som året tilförenne giordt war, på Sunderborg. Så at man seer här huru litit man haffuer forlåta sich vppå menniskiors forbund, ää huru stark the äro, Ther kan en ringa sack komma som gör all breff och insigel, ordh och förplichtelse, til intit, och kommer så thet oss til skadha som wij achtade oss til gagn. Ja thet pläghar så gemeenliga tilgå i werldenne, at ther herrar och förstar göra förbund sich emellen, och haffua icke gudh i rådh med sich, så pläghar förbundet så wel bekomma them, som thet är redheliga giordt til. Gudh läter see at han
