vindens sus i trädets blad ljöd som en dämpad vaggsång öfver de döda.
Ändtligen stannade vagnen. Sikes steg af, sade farväl och gick vidare alltjämt med Oliver vid handen. I smuts och mörker, på ödsliga sidovägar och öfver kala fält gingo de, tills de sågo ljusen i en by tämligen nära. Oliver såg, att det var vatten rakt framför dem och att de närmade sig en bro. Men just som de kommo fram till den, vek Sikes af och gick utför en sluttning.
Oliver upptäckte att det framför dem låg ett ensligt, förfallet hus
»Vattnet!» tänkte Oliver och blef stel af skräck. »Han har fört
mig till detta öde ställe för att mörda mig!» Och han
ämnade kasta sig ner på marken och försvara sitt lif så godt han
kunde.
Då upptäckte han, att framför dem låg ett ensligt, förfallet hus. Där var mörkt öfverallt, huset såg obebodt ut. Alltjämt med Olivers hand i sin gick Sikes till den låga dörren och lyfte upp klinkan. Dörren gick upp för hans tryck, och de trädde in.
